måndag 31 januari 2011

Kokboken som historiebok

Jag läser Sara Danius på DN, där hon genom att jämföra olika upplagor av Bonniers kokbok, som firar 50 år i år, ser en förändring av hela samhället. Talande är att alla bilder på styckning och annan sorts kötthantering är borta, inte ens en riktig ko används för att beskriva var köttet egentligen kommer ifrån. Det är ju egentligen lite skrämmande, jag kan visserligen inte stycka några större delar, men plötsligt känns det som om jag har varit med om att se slutet på ett kulturarv, bara för att vi köpte djur i delar, som min mor sedan styckade upp och frös in. Tro mig man ska inte vara alltför kräsmagad om man plötsligt upptäcker 125 kg älg i badkaret. Är det så att ju mer vi håller på med finliret i köket, udda ingredienser från världens alla hörn, desto längre är vi ifrån att faktiskt förstå var maten kommer ifrån.

3 kommentarer:

  1. Skrämmande? Är det något som är skrämmande så är det väl beskrivningarna av styckning och avlivning. Är det något som är glädjande så är det att människor inte längre vill veta av sådant. Civilisationen gör framsteg!

    SvaraRadera
  2. Nä nu görs det på Scans slakterier med folks goda minne... Djuren släpas tiotals mil för att avlivas. Ingen ser en blodig köttbit hemma i köket. Verklighets främmande och inskränkt. Om något! Civilisationen har tagit några kliv bakåt när man tror att bara för att det inte syns så finns det inte. Djurhanteringen har väl inte blivit bättre direkt. Ja, några damer som kan kokkonsten och safta och sylta finns det inte heller längre. De sista ut är väl kanske 40-talisterna och visserligen vi konservativa 70-talister som kanske uppfattade något av det där med glädjen av att framställa nåt av egen kraft istället för fabricerad mat med tillsatser. Oftast är det fler tillsatser än huvudingredienser... Tragiskt att många jämställer matlagning med att värma nåt färdigtillverkat. Tur att sådana som Morberg försöker styra upp det där med husmanskost.

    SvaraRadera
  3. Elias, beskrivningarna av styckning har ju att göra med att man då tog till vara allt på djuret och inte bara malde ner det till djurfoder eller kastade det som idag. En helt annan respekt för var maten kom ifrån och att djuren gav människan liv.

    Håller med om att jag också känner mig som en av de sista som fick stoppa korv och annat med min mormor. Jag tror dock inte att det har att göra med att vi tar in exotiska saker och kör finlir. Tvärtom är det de som gör sådant som ofta också intresserar sig för en comeback till hur det var förr när vi hade tid med hemlagat långkok osv.

    SvaraRadera