tisdag 29 mars 2011

Om cykling

Har vissa svårigheter att skriva eftersom min ena tumme fick ett litet väl kärvänligt möte med marken i morse, cykel, kall natt och blötsnö som täcker isfläckar är ingen riktigt bra kombination. Nåja, jag är i alla fall glad att jag inte tar mig fram på en höghjuling:
Egentligen var ändå dessa vidunder ganska logiska. Så länge pedalerna satt fast direkt på hjulaxeln betydde det att ville man få upp farten var det bara att öka storleken på hjulet. Det större hjulet gjorde det också mer bekvämt att ta sig fram på de inte alltför jämna gatorna i 1800-talets städer, det här var ju innan det uppblåsbara gummihjulet kom i allmänt bruk. Höghjulingen var dock framförallt en manlig leksak, ville en vårdar dam ta sig ut på vägarna var det betydligt mer lämpligt att välja en trehjuling, så damen inte riskerade att visa för mycket ben eller trassla in kjolarna i hjulet. Ser faktiskt ganska bekvämt ut.

tisdag 22 mars 2011

Två drottningar, två totalt olika filmer

Nu i helgen såg jag The Young Victoria för första gången. Den handlar, naturligtvis, om när drottning Victoria av Storbritannien blev drottning, hennes första år vid tronen och romansen mellan henne och prins Albert. När jag först hörde om filmen trodde jag att den bara skulle handla om romantik, och blev därför väldigt förvånad över hur den var upplagd. Den bygger i stort sett helt och hållet på händelser som verkligen har inträffat, ibland ner till direkta citat från personerna i fråga.

Filmen fick mig också att jämföra den med Sofia Coppolas Marie Antoinette. Filmerna handlar båda två om unga drottningar som försöker hitta sin plats och den roll de ska spela, men filmmakarna har valt två helt olika sätt att skildra det hela på. Ingen skulle väl komma på och anklaga Marie Antoinette för att vara en orgie i autentiskt 1700-talet, men syftet med filmen är å andra sidan att förmedla de känslor som människorna upplevde, och det förmedlas med ett språk som tilltalar den nutida tittaren.

Vad är egentligen det bästa sättet att skildra en förfluten tid? Är det att ge en känsla av zeitgeist eller ska vi se vad som egentligen hände? Jag kan också säga att personligen tyckte jag att de små ändringar som gjorts i historien om Victoria kändes mer iögonfallande, just för att filmen i övrigt var så nära historiskt korrekt.


Två mycket bra filmer är det i alla fall.

lördag 19 mars 2011

Enda inköp på bokrean

Jag missade bokrean totalt i år. Jag hade dock ett ärende i bokhandeln idag och de hade halva reapriset. Det var inte mycket kvar, men jag hittade den tredje delen i Dick Harrisons historia om slaveri. Jag tycker ärligt talat att de två första delarna är bland de svagaste han har skrivit, men har man två delar så vill man gärna ha den kompletta serien, och för 45 kronor var det nog värt det.

torsdag 17 mars 2011

Drown the Shamrock!

Idag är det St. Patrick's day, vilket ju firas rejält i de delar av världen där det genom åren har bosatt sig gått om folk från den gröna ön. I en diskussion om Irland och språket där kom vi in på vad språket egentligen heter, så här är en liten språkhistoria.

En gång i tiden talades det keltiska språk över i stort sett hela Europa, vilket kan spåras än idag i namn med varianter på Gal, till exempel Galizien.I takt med att diverse andra folk, typ romare och germaner, trängde undan dem så drevs de allt längre västerut. De kontinentala keltiska språken är idag helt utdöda, istället är det de insulära språken som finns kvar. En utveckling som skedde redan i de tidiga språken var dock att de splittrades i två grenar, det som idag kallas q-keltiska och p-keltiska. Denna splittring fanns på kontinenten och det är den stora skillnaden bland de keltiska språken som finns idag.

Nu kommer vi till Irland. På Irland talades det ca 500 e.Kr. "gaeilge" som man kan tro skulle översättas med gäliska. Gäliska är också den benämning som ofta hörs när det pratas om språket på Irland, och det är det som jag stör mig på. Irerna spred sig nämligen till Skottland, och tog naturligtvis med sig sitt språk, som där fick en något annorlunda utveckling än det på "hemmaön". Det är detta språk som är gäliska, eller skotsk-gäliska, Scots-Gaelic.Det språk som talas på  Irland idag bör dock översättas med iriska. Även det språk som finns kvar på en liten spillra på Manx härstammar från "gaeilge". Idag heter respektive tungomål på sina egna språk: Gaeilge (iriska), Gàidhlig (gäliska) och Gaelg (manx-gäliska). Språkfamiljen brukar kallas för goideliska. Att kalla iriska för gäliska är dock ungefär lika rätt som att kalla svenska för fornnordiska.

Det man pratar i Wales och Bretagne då? De här båda språken tillhör en annan gren av de keltiska språken. De kallas ofta för brittoniska språk, och är p-keltiska till skillnad från språken ovan. Språket i Wales heter kymriska och i Bretagne bretonniska, det finns också en liten rest av korniska kvar i Cornwall. Goideliska och brittoniska språk är så långt ifrån varandra att man inte förstår det ena språket för att man kan det andra.

Vad innebär p-keltiska och q-keltiska? Det handlar om en ljudförändring som skedde, där den ena gruppen väljer p eller b där den andra har ett k-ljud. Tydligt syns det i order för "son", på kymriska heter det meb medan det heter mac i de goideliska språken.

Sådär en liten språkgenomgång. Och "drown the Shamrock" (dränk fyrklövern) är ett uttryck för att helt enkelt supa sig full på  St. Patrick's day.

tisdag 8 mars 2011

mmm, semla, mmmmm

Jag älskar semlor! Allra bäst är de naturligtvis när de äts i en djup tallrik med varm mjölk, alltså hetvägg. Nu klarar ju inte riktigt moderna semlor från snabbköpet ett sådant dopp utan att förvandlas till en slabbig massa. Tala om total motsats till varför man började doppa i mjölk, brödet var helt enkelt för torrt och hårt för att vara njutbart annars. Bästa semlorna är naturligtvis de hembakta, och då kan man undvika den sliskiga mandelmassan och istället göra egen. Jag rekommenderar en 1700-talsvariant där man blandar hackade nötter, brödsmulor som stekts i smör, och sen ganska mycket kryddor, typ kanel, nejlikor och kardemumma. Har man tillgång till rosenvatten kan det också skvättas på. Men vill man vara riktigt korrekt så skippar man den vispade grädden, riktigt bra vispgrädde kom först med separatorn.

Sen ska man inte äta för många semlor, tänk bara på stackars Adolf Fredrik.

söndag 6 mars 2011

Recension av Bury my heart at Wounded Knee

Jag såg filmen igår kväll. Det var en märklig upplevelse, å andra sidan var den väldigt känslosam. Jag som har lätt för att gråta när jag ser på film hade tårar i ögonen större delen av filmen. Men jag tyckte ändå inte att den var en särskilt bra film. Visst den visar hur fruktansvärt indianerna behandlades av den amerikanska regeringen, men den väjer för att på något sätt ta upp frågor om hur det är idag. I slutet kommer en  text om att Dawes Allotment Act, som filmen tar upp, har fördömts som olaglig, och att indianerna har rätt till ersättning för den mark som de förlorat, men att ingen har velat ta emot pengarna. Det är som om man ska få bilden att "förr behandlade vi indianerna illa, men nu har vi gett dem en chans att få tillbaka lite, så nu är allting bra". Dessvärre är ju inte det riktigt fallet, anledningen till att indianerna inte velat ta emot pengarna är bland annat för att då skulle de tvingas erkänna markförlusterna och sen inte kunna protestera mot dem. Pine Ridge-reservatet visas som en fattig och dålig plats, men det hade kanske inte varit så dumt att erkänna att än idag så är arbetslösheten i Pine Ridge 80-85% och medellivslängden ligger på ca 50 år, det är inte ett särskilt trevligt ställe att bo på idag heller.

En annan sak som jag störde mig på under filmen var att det inte pratades mer lakota (sioux), Dansar med Vargar visade ju för ganska länge sen att det går att ha en film där indianerna faktiskt får prata sitt språk med varandra. De gånger som man hörde lakota var det oftare vita som ville imponera på andra, än att det faktiskt var indianer som använde det som komunikationsmedel. Positivt på språksidan var dock att när profeten som får dem att börja med andedansen pratar, så använder han teckenspråk. Det gjorde starkt intryck.

Illa berör blir man av hur illa indianerna behandlades, och hur svårt de har det idag också.

lördag 5 mars 2011

Bury my heart at Wounded Knee

Det är en film om, naturligtvis, slaget vid Wounded Knee, som väl kan sägas vara sioux-indianernas sista nederlag. Det är en tv-produktion, som har hyllats. Jag såg affischer och reklam för den när jag var i USA 2007 och är jätteglad att jag nu får se den.

Den sänds på Svt kl. 22.50 ikväll.

tisdag 1 mars 2011

Mer muséer

Ibland älskar jag verkligen mitt jobb, som när man till exempel får betalt för att besöka Framtidsmuseet i Borlänges utställning om dataspelens historia i Sverige. Där fanns alltifrån den första svensktillverkade datorn, från 1960, och jodå även om det var en militär sak så nog lyckades man skapa ett slags spel på den. Total nostalgi var det med gamla flipperspel, nintendo-kontroller och min gamla favorit Backpacker. Det var också väldigt underhållande att se far/morföräldrar utmana barnbarnen på till exempel Dance Studio med Kinnect. Det var helt klart en utställning som passade för alla åldrar, och om inte köerna till spelen är för långa är det möjligt att tillbringa lång tid där. Utställningen är skapad av IT-ceum i Linköping och kommer att finnas på Framtidsmuseet fram till och med oktober, sen kommer den nog att flyttas runt en del i landet.