söndag 6 mars 2011

Recension av Bury my heart at Wounded Knee

Jag såg filmen igår kväll. Det var en märklig upplevelse, å andra sidan var den väldigt känslosam. Jag som har lätt för att gråta när jag ser på film hade tårar i ögonen större delen av filmen. Men jag tyckte ändå inte att den var en särskilt bra film. Visst den visar hur fruktansvärt indianerna behandlades av den amerikanska regeringen, men den väjer för att på något sätt ta upp frågor om hur det är idag. I slutet kommer en  text om att Dawes Allotment Act, som filmen tar upp, har fördömts som olaglig, och att indianerna har rätt till ersättning för den mark som de förlorat, men att ingen har velat ta emot pengarna. Det är som om man ska få bilden att "förr behandlade vi indianerna illa, men nu har vi gett dem en chans att få tillbaka lite, så nu är allting bra". Dessvärre är ju inte det riktigt fallet, anledningen till att indianerna inte velat ta emot pengarna är bland annat för att då skulle de tvingas erkänna markförlusterna och sen inte kunna protestera mot dem. Pine Ridge-reservatet visas som en fattig och dålig plats, men det hade kanske inte varit så dumt att erkänna att än idag så är arbetslösheten i Pine Ridge 80-85% och medellivslängden ligger på ca 50 år, det är inte ett särskilt trevligt ställe att bo på idag heller.

En annan sak som jag störde mig på under filmen var att det inte pratades mer lakota (sioux), Dansar med Vargar visade ju för ganska länge sen att det går att ha en film där indianerna faktiskt får prata sitt språk med varandra. De gånger som man hörde lakota var det oftare vita som ville imponera på andra, än att det faktiskt var indianer som använde det som komunikationsmedel. Positivt på språksidan var dock att när profeten som får dem att börja med andedansen pratar, så använder han teckenspråk. Det gjorde starkt intryck.

Illa berör blir man av hur illa indianerna behandlades, och hur svårt de har det idag också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar