tisdag 25 oktober 2011

Hur kom man på att använda metaller?

Den här frågan har jag fått ganska ofta faktiskt, och jag kan väl inte säga att jag sitter inne på något jättebra svar. Den äldsta metall människan har använt sig av är koppar, det skedde för ca 10 000 år sen i Mellanöstern. Här var det dock främst frågan om att använda naturlig koppar. Den kopparn går att kallhamra, alltså forma direkt som den är. Smältning och hantering av koppar går tillbaka till ca 5500 f. Kr, och de äldsta spåren pekar mot Balkan. Kopparhantering har dock uppstått utan utbördes inflytande på flera platser världen över, till exempel i Kina och Sydamerika.

För att smälta koppar krävs höga temperaturer, vilket gör det svårt att se att det skulle ha varit en ren slump, såvida det inte har uppstått i samband med bränning av lerkärl. Konsten att bränna lera är äldre, och där har det funnits betydande ugnar som kan ha fått upp tillräckligt höga temperaturer för att smälta metallerna. Efter koppar kom sedan tenn att börja bearbetas, och i och med att koppar och tenn kunde legeras skapades bronset och vi är inne i bronsåldern. I europeisk arkeologi, inte nordisk eftersom vi är lite efter här, talas det om en kopparålder, ett mellanstadium mellan stenåldern och bronsåldern. Den mest kände representanten för kopparåldern är nog ismannen Ötzi, som hittades i en glaciär uppe i Alperna. Han bar med sig en kopparyxa, och han hade dessutom skador på lungorna, skador som troligen har uppkommit genom att han arbetat med kopparsmältning.

Viktigt att komma ihåg är dock att även beteckningarna kopparålder och bronsålder finns så var metallföremålen inte något för "vanliga" människor. Det var först när järnet kom som den stora massan slutade att använda sig av stenverktyg.

fredag 21 oktober 2011

Anno 1790

Så på måndag är det premiär för SVT:s storsatsning Anno 1790. Det ska vara en deckarserie i gustaviansk miljö, och tydligen rejält påkostad. Jag har inte tittat på några trailers eller andra rörliga bilder, utan det enda jag har sett är stillbilder från filmen, och jag tycker att det ser bra ut. Det är ju annars det vanskliga med svenska produktioner, alltför ofta är helt enkelt budgeten för liten för att man ska bli övertygad om att det är äkta. Jag minns med fasa den där serien som skulle utspela sig i 1600-talet för några år sen, och där kostymerna satt så illa, och det helt klart saknades lämpliga underkläder för att kläderna rätt fall. Å andra sidan känns det som att 1700-talet är ett mer välbekant området för scenografer och kostymörer, då kanske det blir bättre.

Jag ska i alla fall ge serien en chans, sen hänger det ju inte bara på hur det ser ut, det behövs intressanta karaktärer och en vettig handling också.

måndag 17 oktober 2011

Magnus Ladulås på tv ikväll

Ikväll visar Vetenskapens Värld ett program av gravöppningen av Magnus Ladulås, den som var tidigare i våras. Klockan 20, kan bli intressant.

söndag 16 oktober 2011

Baserat på en sann händelse

Igår var jag och såg Anna Bolena, en opera av Donizetti som handlar om Henrik VIII:s drottning Anne Boleyns fall, hon var en av hans två drottningar som halshöggs. Det är intressant att historiska dramer alltid har inspirerat, och efter att ha matats med filmer som "Den andra systern Boleyn" och Tudors på tv, så var det intressant att se hur äldre tider tolkade händelserna.


Eftersom jag hörde diskussioner bland publiken, rörande Henriks drottningar, så vill jag bara tipsa om den lilla ramsan:
Divorced, beheaded, died
Divorced, beheaded, survived

och då pratar vi om
Katarina av Aragonien (skild), Anne Boleyn (halshuggen), Jane Seymore (dog)
Anna av Kleve (skild), Katherine Howard (halshuggen), Katherine Parr (överlevde)

Sen så tekniskt sett skiljde han sig från Anne Boleyn och Katherine Howard innan han halshögg dem, och det var ju inte heller tal om moderna skilsmässor utan att äktenskapen helt enkelt ogiltigförklarades. Vad gäller Henriks barn var Maria I (Bloody Mary) dotter till Katarina av Aragonien, Elisabeth I dotter till Anne Boleyn och Edward VI son till Jane Seymore.

måndag 10 oktober 2011

Slaget vid Brunkeberg

Så idag är det årsdagen av slaget vid Brunkeberg, 1471. Det som väl får räknas som kulmen på 1460-talets stora röra i nordisk politik. Visst skulle det bli en del fejder framöver, men Sten Sture dä lyckades hålla sig kvar vid makten i nästan 30 år, och jag tror nog att de flesta svenska innevånare var glada över att de slapp diverse arméer som härjade fram och tillbaka. Där ligger nog också en förklaring till Sturarnas popularitet, för de flesta människor är trots allt fred bättre än alternativet. Sen var Sten Sture dä knappast en nationalist i den bemärkelsen att han gjorde det han gjorde för Sveriges skull. Jag tror det är S.U Palme som sa det bäst när han påpekade att Sten Sture gjorde det mesta för sin egen skull, han hade bara sån tur att för det mesta sammanföll hans intressen med allmogens. Inget exakt citat, men det var kärnan i det hela i alla fall.

Sen ledde ju slaget till ett av de mest praktfulla konstverken i Sverige, jag talar naturligtvis om St. Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Men även i många andra medeltidskyrkor ploppade det upp en hel del statyer av samma snitt, vilket är ett tydligt tecken på helgonets popularitet under senmedeltiden.

tisdag 4 oktober 2011

En historia med sprängkraft

Så här i Nobelpris-tider tänkte jag att det kunde vara lite intressant att titta tillbaka på det som ligger till grund för det hela. Nitroglycerin och dynamit, med lite inriktning på hur det användes i gruvorna.

Under större delen av bergsbrukets historia arbetade man med tillmakning för att bryt loss malm ifrån berget. Tillmakning innebär att stora eldar tänds upp direkt mot bergsväggen, till slut blir berget så varmt att det spricker sönder i små sprickor, vilket gör det möjligt att med handkraft få loss sten och malm. Det här gick inte särskilt fort. På 1600-talet, när svenskarna hade börjat få in vanan att spränga sönder folk med krut, började man också att försöka använda svartkrut i mer fredliga omständigheter. Vid användning av krut valde man dock i början att främst lägga väldigt grunda laddningar, detta skapade småsprickor i berget, varpå man reste en tillmakningseld som därigenom fick mer effekt.

Med tiden blev krutsprängning allt vanligare, men i många gruvor användes tillmakningen fortfarande. 1847 uppfanns nitroglycerinet, och nu fanns det ett sprängmedel med en helt annan kraft än svartkrut. Nitroglycerin har faktiskt samma sprängverkan som moderna sprängmedel. Alfred Nobel tog vara på uppfinningen och lyckades göra den kommersiell. I många gruvor övergick man nu till att använda Nobels sprängolja, vilket var en blandning av svartkrut och nitroglycerin.

Det stora problemet med nitroglycerin, och än mer i form av sprängolja, är dock att det är totalt livsfarligt. Det är instabilt i flytande form, lite mer stabilt när det är fruset men å andra sidan blir det ännu mer instabilt när det töas upp. Det exploderar vid väldigt liten beröring. Det säger en del om ämnet att Nobels fabrik exploderade åtminstone två gånger. Efter en olyckshändelse med nitroglycerin, där en av bröderna Nobel omkom, samt att transport av ämnet förbjöds i USA, skakningarna från dåtidens tågtransporter var nog för att orsaka explosioner, insåg Alfred Nobel att något måste göras. Lösningen låg i kiselsand, som fanns vid en av Nobels fabriker. Kiselsanden sög upp nitroglycerinet och stabiliserade det hela, dessutom fick man en pasta som kunde formas och standardiseras. Dynamitgubben var född. Det första effektiva, och relativt säkra och hanterbara, sprängämnet var uppfunnet.

Dynamiten hälsades naturligtvis med stor glädje av gruvnäringen, som nu kunde börja arbeta med helt andra volymer än tidigare. Dynamit och lufttrycksdrivna borrar ledde till att gruvarbete gick från en ganska gammaldags hantering till att bli en modern industri.