tisdag 4 oktober 2011

En historia med sprängkraft

Så här i Nobelpris-tider tänkte jag att det kunde vara lite intressant att titta tillbaka på det som ligger till grund för det hela. Nitroglycerin och dynamit, med lite inriktning på hur det användes i gruvorna.

Under större delen av bergsbrukets historia arbetade man med tillmakning för att bryt loss malm ifrån berget. Tillmakning innebär att stora eldar tänds upp direkt mot bergsväggen, till slut blir berget så varmt att det spricker sönder i små sprickor, vilket gör det möjligt att med handkraft få loss sten och malm. Det här gick inte särskilt fort. På 1600-talet, när svenskarna hade börjat få in vanan att spränga sönder folk med krut, började man också att försöka använda svartkrut i mer fredliga omständigheter. Vid användning av krut valde man dock i början att främst lägga väldigt grunda laddningar, detta skapade småsprickor i berget, varpå man reste en tillmakningseld som därigenom fick mer effekt.

Med tiden blev krutsprängning allt vanligare, men i många gruvor användes tillmakningen fortfarande. 1847 uppfanns nitroglycerinet, och nu fanns det ett sprängmedel med en helt annan kraft än svartkrut. Nitroglycerin har faktiskt samma sprängverkan som moderna sprängmedel. Alfred Nobel tog vara på uppfinningen och lyckades göra den kommersiell. I många gruvor övergick man nu till att använda Nobels sprängolja, vilket var en blandning av svartkrut och nitroglycerin.

Det stora problemet med nitroglycerin, och än mer i form av sprängolja, är dock att det är totalt livsfarligt. Det är instabilt i flytande form, lite mer stabilt när det är fruset men å andra sidan blir det ännu mer instabilt när det töas upp. Det exploderar vid väldigt liten beröring. Det säger en del om ämnet att Nobels fabrik exploderade åtminstone två gånger. Efter en olyckshändelse med nitroglycerin, där en av bröderna Nobel omkom, samt att transport av ämnet förbjöds i USA, skakningarna från dåtidens tågtransporter var nog för att orsaka explosioner, insåg Alfred Nobel att något måste göras. Lösningen låg i kiselsand, som fanns vid en av Nobels fabriker. Kiselsanden sög upp nitroglycerinet och stabiliserade det hela, dessutom fick man en pasta som kunde formas och standardiseras. Dynamitgubben var född. Det första effektiva, och relativt säkra och hanterbara, sprängämnet var uppfunnet.

Dynamiten hälsades naturligtvis med stor glädje av gruvnäringen, som nu kunde börja arbeta med helt andra volymer än tidigare. Dynamit och lufttrycksdrivna borrar ledde till att gruvarbete gick från en ganska gammaldags hantering till att bli en modern industri.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar