måndag 27 februari 2012

Drottningnamn i Sverige

I och med diskussionen kring den nyfödda arvprinsessans namn så tänkte jag att det kunde vara intressant att gå igenom tidigare drottningnamn i Sverige. Jag väljer dock att bara gå igenom regerande drottningar, inte såna som bara varit gifta till sin titel.

Margareta 1353-1412 (regerade 1389-1412). Namnet har 4 stavelser och kommer från ett persiskt ord för pärla. Idag förknippas nog namnet mer med nuvarande danska drottningen, som ju naturligtvis har fått sitt namn efter sin föregångare. Ett av de fem vanligaste kvinnonamnen i Sverige, 248 122 stycketer heter så, men de flesta i yngre generationer har det inte som tilltalsnamn.

Kristina 1626-1689 (regerade 1632-1654) Namnet har 3 stavelser och betyder den kristna. Ett av de populäraste namnen genom tiderna, särskilt om man räknar in alla Kerstin, Kristin och liknande former. 172 780 kvinnor heter Kristina och 104 094 heter Christina.

Ulrika Eleonora 1688-1741 (regerade 1719-1720) Ulrika har 3 stavelser och Eleonora 4 eller 5 beroende på om det uttalas Eljonora eller Ele-onora. Ulrika är ett tyskt ord som betyder mäktigt arvegods. Eleonora kan vara både arabiska, och betyder i så fall Gud är mitt ljus, eller så är det en variant av Helena, som betyder lysande. Oavsett så är Ulrika klart populärare idag med 41 538 bärare, att jämföra med 11 332 Eleonora.

Estelle 2012-? (?????) Är tvåstavigt och betyder stjärna på franska. Ytterst är det från latinets stella. 1 217 kvinnor går omkring med namnet.

Personligen hade jag hellre sett ett namn med flera stavelser, det låter pampigare. Det är nog mest frågan om att vänja sig.

Sen hade jag inte haft något emot att få en drottning Eleonora, om det nu hade varit aktuellt att återanvända något gammalt drottningnamn, men hellre med tanke på Eleonora av Akvitanien än vår egen tragiska 1700-talsdrottning.

måndag 20 februari 2012

Völsungasagan, Nibelungenlied och Wagner

I förra veckan var jag och såg digitalsändningen av Wagners opera Ragnarök från Metropolitan Opera. Bland publiken hörde jag ett antal som försökte få ihop sina rudimentära kunskaper om nordiska sagor, främst berättelsen om Sigurd Fafnesbane, och nordisk mytologi, samt få dem att hänga ihop med vad som hände på scen.

Mitt första råd till den som försöker något sådant är: gör det inte, koncentrera dig på musiken istället. Det är helt enkelt så att även om Wagner har plockat upp gestalter och händelser ur den germanska sagotraditionen, så har han helt enkelt ändrat en hel del. Det blir också förvirrande av att han blandar namn och händelser från den tyska Nibelungelied, ett högmedeltida epos, med vad som finns i de isländska sagorna. Personligen tycker jag att det är mer fascinerande att det trots alla förvanskningar faktiskt går att spåra sagorna tillbaka till verkliga händelser som inträffade under folkvandringstiden. Låt oss börja där.

I början av 400-talet vandrade burgunderna över Rhen, som så många andra germanska stammar, och karvade ut ett rike i trakterna av Worms. Deras kung hette Gundahar eller Gundicar. 436 hade dock romarna tröttnade på burgundernas plundrig, och den romerska generalen Flavius Aetius tillkallar hunnerna, under ledning av Attila, för att göra sig av med burgunderna. Attila lyckas och det burgundiska riket går under. Här finns en kärna till de senare sagorna. Gundahar blev Gunnar i norden och Gunther på tyska. Attila blev Atle eller Etzel. I sagorna har Gunnar/Gunther en syster som heter Gudrun/Krimhild. Hos Wagner blev det Gutrune, som försvinner lite ur handlingen efter att Siegfried har dött. I sagorna hämnas hon Sigurds/Siegfrieds död genom att gifta sig med Atle/Etzel, bjuda in hela det burgundiska hovet och sen mörda sina bröder, bland annat Gunnar/Gunther.

Med Sigurd/Siegfried är vi inne på en annan kärna till sagorna, nämligen den frankiske kungen Sigibert och hans visigotiska drottning Brunnhilda. Deras historia utspelar sig cirka ett sekel efter Gundahar och Attila. Sigibert var merovingerkung och som sådan höll han sig till den merovingiska familjetraditionen släktfejd. Sigibert kom att dö relativt tidigt, men Brunnhilda övertog makten och kom att regera som förmyndare för både sina söner och sonsöner. För att citera George R.R Martin, "if you play the game of thrones either you win or die". Brunnhilda höll sig på den segrande sidan länge, men till slut slöt i stort sett alla kvaravarande merovinger upp emot henne och hon dog eller avrättades. En intressant sak är att Brunnhilda var en stark beskyddare av kyrkan, och påven Gregorius den Store, men har omvandlats till valkyria och dotter till Oden själv i de senaste varianterna. I de äldre sagotraditionerna är dock Brünnhild/Brynhildr endast beskriven som en sköldmö.

Ingenstans i de historiska källorna finns det dock några belägg för drakar, skatter och magiska ringar. Men jag tycker ändå att det mest fascinerande är just att spillror från folkvandringstida berättelsetraditioner än idag omformas och tolkas på världens scener.

För den som inte bara vill lyssna på opera finns också filmen "Ring of the Nibelungs/Curse of the Ring". En b-film som bygger på främst Nibelungelied, och där man kan få se Kristianna Lokken som Brunhild.

tisdag 14 februari 2012

Den vita landslagsdräkten

Den 14 februari kan vi fira den vita landslagsdräkt som längdlandslaget använder, till skillnad från de flesta andra landslag som använder de blågula färgerna.

Från början hade också längdåkarna blågult, men ändringen kom den 14 februari 1928. Det var Per Erik "Särna" Hedlund som hade packat med sig en vit dräkt i bagaget. Dräkten var en gåva från Malungs IF när Hedlund hade flyttat tillbaka till Särna. Under tävlingarna rådde rejält vårväder, hela OS höll faktiskt på att töa bort, så Hedlund tyckte att vitt kunde vara lämpligare i värmen än blågult. Han fick tillåtelse att av den svenska överledaren att tävla i sin egen dräkt, även om den biträdande överledaren försökte hindra det hela. Efter att Särna-Hedlund kommit i mål som segrare i femmilen, med två andra svenskar på pallen, var ändå succén ett faktum. Vitt blev den nya svenska tävlingsdräkten.