torsdag 26 juli 2012

Brittisk mat

Nu med OS som invigs imorgon är det nästan omöjligt att inte bli lite anglofil. Imorgon har jag lovat att bjuda på en riktigt brittisk måltid, och mina gäster kommer nog att bli förvånade över att jag ska göra en currygryta.

Brittisk mat är kanske inte känd för att vara en kulinarisk höjdpunkt. Tankarna går mest till en rejäl engelsk frukost, olika former av paj och fish'n'chips. Det man inte tänker på är att det brittiska imperiet satte ett outplånligt intryck även på maten hemma på de brittiska öarna. Främst gällde detta kontakterna med indierna.

Första gången curry nämns i en engelsk kokbok var 1747, och den första restaurangen som serverade curry var, trots namnet, The Hindoostan Coffe House 1810. Vissa skillnader finns ändå i kryddningen om man jämför modern indisk mat, bland annat hade inte chilin fått sitt genomslag än. Den importerades till Indien från Sydamerika under 1600-talet och när de första curryställena i England öppnade var det egentligen bara i södra Indien som maten hade börjat bli riktigt stark. Ett exempel på brittisk-indisk mat är kyckling tikka masala, som faktiskt verkar ha "uppfunnits" i Glasgow, även om några andra engelska städer också hävdar att de är ursprungsorter. Det finns faktiskt en del som arbetar för att chicken tikka masala ska få skyddad ursprungsmärkning av EU, på samma sätt som exempelvis Champagne i Frankrike.

Som jämförelse kan sägas att det första fish'n'chips-ståndet öppnade 1860, alltså 50 år efter första curry-restaurangen.

fredag 13 juli 2012

Silvret i Nasafjäll

Häromdagen hamnade jag i en diskussion med några tyska turister som hade besökt Nasafjäll. Det måste jag säga att jag blev imponerad av, eftersom det än idag inte finns några vägar till den gamla silvergruvan. Närmsta väg är ca en mil bort, och ligger dessutom i Norge. Själva Nasafjället ligger i Arjeplogs kommun, närmsta vattenleder därifrån var Laisälven och Skellefteälven.

Silververket i Nasafjäll var ett försök att starta igång ännu en framgångsrik gruvdrift, precis som i Bergslagen. Silverfyndigheterna upptäcktes i mitten av 1630-talet, och staten såg en chans att fylla skattkistorna som hade börjat bli väldigt tomma av Sveriges inblandning i 30-åriga kriget. Från början rekryterades frivilliga från andra silvergruvor, främst Sala, men sjukdomar och andra umbäranden gjorde att dessa decimerades. Silverbrytningen i Nasafjäll kom att till stora delar hållas igång av tvångsrekryterad arbetskraft, de soldater som skrevs ut i Skellefteå, Luleå och Piteå skickades upp till gruvan istället för ut i krig. De samer som bodde i området tvingades också att stå till tjänst med transporten av silvret.

Överlag var Nasafjäll för otillgängligt för att det skulle gå att få någon riktig lönsamhet i verksamheten. Tvångsrekryteringen har också gjort att minnet av Nasafjälls silververk inte är särskilt positivt. Driften var igång i tre omgångar, och det är främst 1600-talstepoken som finns omnämnd, det gjordes en nystart även på 1700-talet och en i slutet av 1800-talet också. Nasafjäll har ändå en betydelse i att det var det första av bergverket i övre Norrland, och såg till att regleringen av gruvnäringen även hittade upp dit. Totalt bröts knappt ett ton silver vid Nasafjäll, och betydligt mer bly. Detta kan jämföras med Sala silvergruvas ca 400 ton silver. Tekniskt sett var Nasafjäll också intressant eftersom det var en av de första gruvorna i Sverige där krutsprängning användes i stort skala, detta eftersom det helt enkelt inte fanns nog med skog för att kunna arbeta med tillmakning.

För den som vill besöka Nasafjäll så finns det gott om lämningar kvar, och skogen bär än idag tydliga spår av hyttdriften, eller snarare skogen har aldrig riktigt återhämtat sig och istället för tall växer främst fjällbjörk i området.

Under 1980-talet grävdes området ut, och för den som är intresserad rekommenderas Kenneth Awebros "Silvret från Nasafjäll - arkeologi vid Silbojokk.

tisdag 3 juli 2012

Hälsingegårdarna som världsarv

I söndags blev Hälsingegårdarna upptagna på världsarvslistan. Nu är det ju inte alla hälsingegårdar som har tagits upp, utan det är bara sju stycken som blir klassade som världsarv. Som jämförelse kan sägas att hälsingegårdar.se har med 1000 gårdar på sin sida. Frågan är ju då egentligen varför det bara är sju stycken som tas upp som världsarv? Kampanjen för att få upp gårdarna på listan har varit igång länge, och de har blivit nekade vid åtminstone två tillfällen, så jag antar att den ansökan som till slut godkändes var väl genomarbetad för att uppfylla de kriterier som finns.

Det kan förresten sägas att gårdarna tas upp på världsarvslistan enligt det femte kriteriet, vilket är:

to be an outstanding example of a traditional human settlement, land-use, or sea-use which is representative of a culture (or cultures), or human interaction with the environment especially when it has become vulnerable under the impact of irreversible change; 

I och med att Hälsingegårdarna kommer upp på listan så har Sverige nu 15 världsarv, vilket borde se till att Sverige hamnar än mer i topp på listan världsarv per innevånare i landet.

Samtidigt som ett antal nya platser har tagits upp på listan så nås man av nyheten att fundamentalister håller på och förstör Malis kulturarv. Man undrar vad som görs för att stoppa det egentligen?