torsdag 19 december 2013

Science Museum, London

I förra veckan besökte jag Science Museum i London. Jag vill ju alltid besöka minst ett museum när jag besöker en plats, och den här gången blev det Science Museum. Det brukar vara väldigt spännande att besöka engelska museum, det finns en så otroligt stark tradition av bra berättande där. Jag var dock inte helt i slag, av flera anledningar, och det är ett väldigt stort museum. Att se hela var det inte tal om.

Jag, och en kompis, började på avdelningen som handlade om utvecklingen av flyget. Det var många modeller på tidiga glidflygare och gott om motorer. Det hängde en Spitfire i taket, och det fanns en sektion av en jumbojet, det var nog det mest intressanta. Förvånande nog tyckte jag inte det fanns så mycket om utvecklingen av det engelska trafikflyget, till exempel de Havilland Comet eller Concorde. De hade en Concorde-motor, en Olympus Snecma, där, men som den flygnörd jag är så saknade jag en förklaring till ramperna i luftintaget, som var det som gjorde att Concorde kunde flyga i överljudshastighet.

Lite samma känsla hade jag när jag gick i rymdavdelningen, den kändes faktiskt lite ytlig. Vi hann också igenom de mindre utställningarna om matematikens och datorns historia. De hade ett exemplar av Babbage's "analytical engine", som ju anses vara ett av de första exemplen på en dator. Eller snarare de hade kunnat vara det om den hade byggts färdig. Där fick jag ändå en besvikelse. Även om det är omdiskuterat hur mycket hon egentligen tillförde så brukar Ada Lovelace kallas för den första programmeraren för det jobb hon gjorde för Babbage. Här i utställningen omnämndes hon dock bara som en supporter och stöd till honom. Klart underkänt på genusfronten där.

Det blev också ett besök i en tillfällig utställning om alkemiska tecken, och den var riktigt rolig. De hade lagt fram bilder ur alkemiska böckerna, och sedan förstorat upp delar och förklarade allegorierna som fanns på bilderna.

Museet hade också ett labb där man kunde prova på massor av olika saker. Dessvärre var det också ett antal klasser, med ganska små barn, som var där och ljudvolymen var väldigt hög. Det var det som drog ner intrycket av museet. I ett så fräscht museum tycker jag att de skulle ha tänkt mer på akustiken, nu slutade det med att vi orkade helt enkelt inte vara kvar så länge som utställningarna kanske lockade.

Jag rekommenderar ändå ett besök, och hoppas att den som går dit kan pricka en dag utan skolklasser.

onsdag 11 december 2013

Lussekatten

Efter att ha skrivit lite om pepparkakan var jag bara tvungen att göra ett inlägg om lussekatten också. Grundbulten för den traditionella lussebullen är saffran, utan det skulle det mest vara en prydlig bulle. Saffran har använts under långa tider, romarna var fullständigt galna i saffran. De använde den både som krydda och för att färga tyg, bland annat skulle en romersk brud vara klädd i saffransgula kläder när hon gifte sig. Saffran nämns ofta som världens dyraste krydda, och att den är värd sin vikt i guld. Anledningen till att den är dyr är att det behövs plockas ca 150 000 saffranskrokusar för att få ett kilo saffran. Blommorna plockas för hand, och det tar ca 40 timmar att plocka 100 000 blommor. Då är det ju tur att saffran är en väldigt intensiv krydda och att vi ofta nöjer oss med 0,5-1 gram när vi bakar och lagar mat.

I Sverige förekommer saffran i all de mest kända skrifterna som rör mat och kryddor genom historien. Första omnämnandet är i samband med den heliga Birgittas far Birger Perssons begravning. Då slösades det på allt, och saffran finns upptaget som en av kryddorna som köptes in. Hoppar vi några århundraden fram i tiden så är saffransbröd med i julbaket på Årsta, som Årstafrun har skrivit om i sin dagbok från 1700-talets slut.

Saffran har varit en lyxvara, och det är troligen därför den bara åts vid särskilda högtider, och har blvit förknippad med julen. Att vi formar lussekatterna till alla möjliga figurer går tillbaka på äldre tiders skådebröd, men jag tycker att även namnen ger en intressant bild. Förutom den vanliga lussekatten, som idag är den enda jag gör eftersom den går snabbt och enkelt att göra, så har jag alltid gillat "bocken". I de flesta böcker omnämns den som lilja, och nog kan man se att den också har inspirerats av heraldikens franska lilja. Jag tror att ska man vara petig så har bocken två russin till ögon, något som saknas när den kallas för "lilja"

"Prästens hår" är ett större bröd, snarare än bulle, men nog anar man att inspirationen kommer från en peruk från 1700-talet, och har levt kvar till idag Det går också att göra en "kyrkport" genom att göra alla längder av saffran lika långa och binda ihop dem med en "botten"-längd.

onsdag 4 december 2013

baka, baka pepparkaka

Såhär i jultid är det bara att konstatera att mycket av den mat vi äter har rejält gamla anor. Även om moderna inslag, och framförallt mer grönsaker, gör sig gällande på julborden så gillar vi fortfarande att proppa i oss mat som har en klar förankring bakåt i tiden.

Ta pepparkakan till exempel. I Sverige har det bakats pepparkakor sen åtminstone 1300-talet. Nunnorna i Vadstena har skrivit ner sitt recept från1400-talet. Dessa pepparkakor var ändå olika dagens tunna, spröda och söta kakor. Visst sötades de med honung, men de var betydligt kryddstarkare. På medeltiden var det verkligen peppar i pepparkakorna. De var också mjukare än våra kexliknande saker.

Lebkuchen
 Troligen hittar vi anfadern till vår svenska pepparkaka i den tyska "Lebkuchen". Det är en kaka med liknande kryddning och finns i både stora fruktkakeliknande varianter och mindre portionsstora kakor. Ofta har de en botten av oblat och är också glaserade. Min erfarenhet av Lebkuchen är att de är kryddigare, och jag tyckte inte om dem.

Med tanke på hur mycket kontakter vi har haft med Tyskland är det inte konstigt att vi importerade även detta bakverk från kontinenten. Alla kryddor ansågs hälsobringande, och pepparkakor såldes faktiskt på apotek. Pepparkakor ska ha varit särskilt bra mot magvärk. Kanske är det på grund av anknytningen till medicin som talesättet att man blir snäll av att äta pepparkakor kommer?

Att vi bakar pepparkakor i alla möjliga former och dekorerar dem kan nog också ses som ett arv. Under renässansen och barocken lagades en hel mat som såg häftigare ut än vad den var att äta, tänk svanar och påfåglar med förgyllda näbbar och fjädrarna kvar. Även sötsakerna dekorerades och det byggdes sockerslott och skapades skulpturer av allt möjligt sött och kladdigt. Så om någon klagar på att du har för mycket kristyr på pepparkakshuset är det bara att säga att du försöker återskapa en sockerfest från 1600-talet.

onsdag 20 november 2013

Glas

Ett av de vackraste material jag känner till är glas. Om jag hade haft den minsta lilla konstnärliga begåvning skulle jag ha velat jobba med glas. Formbarheten och möjligheten att ge det olika färger och opacitet gör det till ett fantastiskt, vackert material, och något som människan har utnyttjat i långa tider.

bild från historiska.se
De äldsta glassföremålen man känner till är från bronsåldern, och allra äldst är små glaspärlor. Ännu äldre än tillverkat glas är föremål som har skapats av obsidian, det vill säga glass som formats på naturlig väg i vulkanutbrott. Ett jättebra och vasst material att göra knivar, pilspetsar och liknande. När vi kommer till Romarriket senare del så skedde en riktigt massproduktion i Köln, och mycket av det glas som har hittats i Norden har antagligen tillverkats där. Här finns nog mitt absoluta favoritföremål i glas, och det är jag inte ensam om att tycket. Det är det magnifika dryckeshorent av glas som hittades i Östergötland i slutet av 1800-talet. Det är av ljust, nästan vitt och genomskinligt glas, och omvärvt med blåa glasstrådar. En av mina favoritstunder när jag läste arkeologi var när vi var på studiebesök på Historiska museet och fick se det glaset, som då låg i samlingarna. Jag vet inte om det har ställts ut nu.

Från folkvandringstid kommer dock också en i mitt tycke betydligt fulare variant på bägare, det är de så kallade snabelbägarna. De kallas snabelbägare för att dekoren utanpå glaset helt enkelt ser ut som elefantsnabler som fästs på bägaren. Det gör antagligen bägaren enklare att hålla i, men särskilt vackert är det inte.

Vackert glas från medeltiden kopplar jag mest ihop med de otroliga glasfönstren i gotiska katedraler. Att dessa fönster blev möjliga berodde på en teknikutveckling som tillät att man skapade stora platta glasskivor, som sedan kunde skäras till lämplig form. Stilbildande för de gotiska, runda fönstren var det stora rosette-fönstret i Notre-Dame i Paris. Det kom att bli inspiration för många katedraler över hela Europa, antagligen också det fönster som idag finns i Uppsala domkyrka. Det är väl inte otroligt att de svenska studentern som åkte till Paris tog med sig sina intryck från det fönstret när domkyrkan skulle byggas. 

Rött glas från Reijmyre
På min mors sida har vi släktingar som arbetade vid Reijmyre glasbruk, bland annat var en av dem med och blandade färgen för det berömda röda glaset. Det gör också att jag är uppväxt med en hel del glas runt omkring mig, och också rädslan för glassjuka. Glassjuka är tyvärr inte helt ovanligt hos äldre glas, och jag är uppväxt med att man trodde att det kunde smitta mellan glasen. Vad det handlar om är att glaset först får sprickor och flagnar, och i slutändan så pulvriseras själva glaset. Bara de senaste dagarna har jag kollat upp en del om glassjuka, eftersom jag har en del glas med vitaktig beläggning, och jag var orolig att det kunde vara något sådant.

Glassjuka, bild från wikipedia
Glassjuka är inte en sjukdom utan en kemisk reaktion. Det handlar om att äldre tiders glasugnar inte alltid var tillräckligt bra, de fick inte upp värmen tillräckligt. För att ändå kunna forma glaset tillsattes mer flussmedel, vilket dock gör att glaset inte blir beständigt. Glasen kan dock bli riktigt gamla innan man märker något, att man har trott att glassjukan smittar mellan glas beror antagligen på att man har haft hela uppsättningar glas från samma tillverkare, och naturligtvis har de alla haft samma felaktiga sammansättning, det har bara inte märkts samtidigt på glasen. Det går att hindra fortsatt utveckling av glassjukan om man har drabbat glas, men det går inte att återställa drabbat glas i sitt ursprungliga skick. Det är dock ingen fara att ha drabbat glas bredvid friskt glas.

Den vitaktiga beläggning jag har på några glaspjäser är snarare en fråga om modernitet. Mormor diskade nog helt enkelt i diskmaskin, eller med starkt diskmedel någon gång på 1950- eller 1960-talet.

söndag 17 november 2013

Böcker, böcker, böcker

I veckan ska jag tapetsera om mitt vardagsrum. I mitt vardagsrum har jag en hel del böcker, därför har jag nu under helgen hållit på och tömt mina bokhyllor så jag ska kunna flytta på dem och komma åt väggarna. Det är en väldig nostalgiresa att sitta och plocka bland dem. De flesta volymer kommer jag ihåg när jag har köpt/fått dem, och visst många böcker har jag inte läst på flera år, men jag kan ändå komma ihåg hur de var att läsa.

25 år av kärlek till böcker och historia
En hel del böcker har jag fått, eftersom jag var en riktig bokslukare i yngre år. Det är ganska många som heter i stil med "arkeologins mysterier", "gåtfulla platser" och liknande. Ärligt talat vet jag inte om jag vill läsa om dem idag, forskningen de grundar sig på är ju inte direkt dagsfärsk, och de är nog väldigt spekulativa. Kanske skulle vara ett vinterprojekt att sätta sig och läsa lite och se vad jag tycker.

Jag konstaterar också att jag i alla fall spänner över en stor del av (västerländsk) historia, från stenålder till rymdkapplöpningen.

Lässugen blir jag, det var länge sen jag bara satte mig ner och läste en faktabok bara för skojs skull...

söndag 10 november 2013

historiska romaner/böcker/serier

Jag har alltid gillat böcker som utspelar sig i historisk tid. Antagligen ligger mina problem med att läsa fantasy i att jag tycker att historien är så mycket mer spännande. Här är några av de serier jag har tagit mig igenom.

Röda Nejlikan av Baronessan Orzy (skrivna mellan 1905 och 1940)
Så här såg min fars utgåva ut
Det här var en av mina absoluta favoritserier när jag var liten. Det började med att jag läste min fars gamla utgåva av Röda Nejlikan och Röda Nejlikan ger igen. Sen fick jag alla böckerna i nyutgåva en jul. Jag hade läst böckerna om och om igen innan jag var 12, och jag kan nog fortfarande citera stora delar av filmen Röda Nejlikan från 1982.

Den historiska förankringen är helt ok. Röda Nejlikan rör sig kring de välkända händelserna under Franska Revolutionen, men tar sig naturligtvis en hel del som inte stämmer. Mest synd tycker man nog om Röda Nejlikans ärkefiende Chauvelin, som fick sitt namn från markis Bernard-Francois de Chauvelin. Den verklige Chauvelin var visserligen ambassadör i England 1792, men där slutar likheterna. Han överlevde revolutionsåren, även om han var fängslad ett tag, och blev senare känd som talesman för liberala och republikanska idéer efter Napoleons fall.

Dessvärre läste jag om böckerna för något år sen, och upptäckte att de var verkligt dåligt skrivna och att jag hellre rekommenderar någon av alla filmatiseringar. En av de bättre böckerna är Eldorado, men den har inte översatts till svenska. För den som vill veta mer och läsa de böcker som inte finns utgivna på svenska så finns Blakeney Manor. Böckerna är så gamla att texterna inte längre skyddade av copyright.

Lilla Huset på Prärien av Laura Ingalls Wilder (publicerade 1932-1943 + två postumt utgivna böcker)
Om Röda Nejlikan var en besvikelse att komma tillbaka till så har jag aldrig lämnat Lilla Huset på
Del 1 är faktiskt den här boken, Lilla Huset på Prärien är del 2.
Prärien. Jag brukar faktiskt lästa om hela serien, utom de två postuma böckerna som jag inte har, varje år. Lauras beskrivninv av sin uppväxt i en familj av nybyggare i samband med den amerikanska expansionen och koloniseringen av prärieområdena är väldigt intressant. Visst den här tillrättalagd, det är ändå böcker riktade mot en yngre publik, men inbland skiner faktiskt en djupare bild av samhället fram.

Jag gillar särskilt när Laura blir äldre, vill locka håret fast det anses omoraliskt, inte tycker om att baka, och förklarar sin inställning att hon inte tror på kvinnosaksfrågor men inte heller klarar av att lyda sin man. För mig som sysslar en del med att sy upp historiska kläder är det också väldigt intressant att läsa alla beskrivningar av en ung flickas klädsel, och hur hon visserligen inte gillar korsetten men genomför allt sitt arbete med den på. En intressant detalj som jag upptäckte när jag blev äldre var också att fast Laura beskriver minsta spik i husen som hennes far bygger, så klarar sig alla deras gårdar utan utedass eller andra former av toaletter.

Undvik dock tv-serien, annat än för sina egna kvalitéer. Den har bara namnet och några personnamn som är desamma från böckerna. Handlingen gav sig snart ut väldigt långt ifrån råmaterialet.

Masters of Rome av Colleen McCullough (publicerade 1990-2007)
Del ett i den engelska utgåvan
Det här är en hel bokserie, där i alla fall de första delarna och den sista finns på svenska, men jag har inte hittat delarna i mitten och jag vet inte heller om serien har något eget namn på svenska. Det är nog den mest historiskt korrekta serie jag någonsin har läst, inte ett veck på en toga ligger fel i de här böckerna. Seriens huvudperson är Julius Caesar, men han är inte med i de första böckerna, då är det istället Marius och Sulla. Överlag kan sägas att boken skildrar övergången från republiken Rom till kejsardöme.

Jag har hållit på med den här serien av och till i två år nu. Första gången jag stötte på den var dock på 1990-talet när jag hittade den i stadsbiblioteket. Då ville jag läsa om Caesar, och blev otroligt besviken på att de svenska böckerna slutade precis innan han började sin karriär på allvar. Sen började jag om med böckerna på nytt, men nu läser jag dem på engelska. Jag har en bok kvar, om man inte räknar den sista utgivna Antonius & Cleopatra, och den verkar det vara lite oklart om den verkligen ingår i serien eller inte. Nåväl, anledningen till att den har tagit så lång tid är helt enkelt att jag blir så trött på själve huvudpersonen. De två första böckerna, utan Caesar, slukade jag, men sen han kom in mer på allvar har det gått långsamt. Han är helt enkelt så perfekt att han blir tråkig, och jag ser nästan fram emot att se hur de ska lyckas mörda honom, med tanke på att han hela tiden ligger steget före sin fiender och vet exakt vad de ska ta sig till.

Jag vill ändå rekommendera den här serien, särskilt de första delarna, just för att den ger en så otroligt bra bild av miljöerna och livet i Rom på 100-talet f.Kr, sen kanske man inte behöver läsa alla tegelstenar utan kan nöja sig med de första delarna.

lördag 9 november 2013

Nystart?

Det är över ett år sen jag postade här senast, tiden och energin, och idéerna om vad jag skulle posta räckte helt enkelt inte till. Under den senaste veckan har jag förflyttat de andra bloggar jag sysslat med till samma plattform som den här, och min förhoppning är att med allt samlat på ett ställe ska det bli lättare att uppdatera oftare.

Ett första steg har i alla all varit att ända utseendet på bloggen, sen får vi se vad som händer...