onsdag 20 november 2013

Glas

Ett av de vackraste material jag känner till är glas. Om jag hade haft den minsta lilla konstnärliga begåvning skulle jag ha velat jobba med glas. Formbarheten och möjligheten att ge det olika färger och opacitet gör det till ett fantastiskt, vackert material, och något som människan har utnyttjat i långa tider.

bild från historiska.se
De äldsta glassföremålen man känner till är från bronsåldern, och allra äldst är små glaspärlor. Ännu äldre än tillverkat glas är föremål som har skapats av obsidian, det vill säga glass som formats på naturlig väg i vulkanutbrott. Ett jättebra och vasst material att göra knivar, pilspetsar och liknande. När vi kommer till Romarriket senare del så skedde en riktigt massproduktion i Köln, och mycket av det glas som har hittats i Norden har antagligen tillverkats där. Här finns nog mitt absoluta favoritföremål i glas, och det är jag inte ensam om att tycket. Det är det magnifika dryckeshorent av glas som hittades i Östergötland i slutet av 1800-talet. Det är av ljust, nästan vitt och genomskinligt glas, och omvärvt med blåa glasstrådar. En av mina favoritstunder när jag läste arkeologi var när vi var på studiebesök på Historiska museet och fick se det glaset, som då låg i samlingarna. Jag vet inte om det har ställts ut nu.

Från folkvandringstid kommer dock också en i mitt tycke betydligt fulare variant på bägare, det är de så kallade snabelbägarna. De kallas snabelbägare för att dekoren utanpå glaset helt enkelt ser ut som elefantsnabler som fästs på bägaren. Det gör antagligen bägaren enklare att hålla i, men särskilt vackert är det inte.

Vackert glas från medeltiden kopplar jag mest ihop med de otroliga glasfönstren i gotiska katedraler. Att dessa fönster blev möjliga berodde på en teknikutveckling som tillät att man skapade stora platta glasskivor, som sedan kunde skäras till lämplig form. Stilbildande för de gotiska, runda fönstren var det stora rosette-fönstret i Notre-Dame i Paris. Det kom att bli inspiration för många katedraler över hela Europa, antagligen också det fönster som idag finns i Uppsala domkyrka. Det är väl inte otroligt att de svenska studentern som åkte till Paris tog med sig sina intryck från det fönstret när domkyrkan skulle byggas. 

Rött glas från Reijmyre
På min mors sida har vi släktingar som arbetade vid Reijmyre glasbruk, bland annat var en av dem med och blandade färgen för det berömda röda glaset. Det gör också att jag är uppväxt med en hel del glas runt omkring mig, och också rädslan för glassjuka. Glassjuka är tyvärr inte helt ovanligt hos äldre glas, och jag är uppväxt med att man trodde att det kunde smitta mellan glasen. Vad det handlar om är att glaset först får sprickor och flagnar, och i slutändan så pulvriseras själva glaset. Bara de senaste dagarna har jag kollat upp en del om glassjuka, eftersom jag har en del glas med vitaktig beläggning, och jag var orolig att det kunde vara något sådant.

Glassjuka, bild från wikipedia
Glassjuka är inte en sjukdom utan en kemisk reaktion. Det handlar om att äldre tiders glasugnar inte alltid var tillräckligt bra, de fick inte upp värmen tillräckligt. För att ändå kunna forma glaset tillsattes mer flussmedel, vilket dock gör att glaset inte blir beständigt. Glasen kan dock bli riktigt gamla innan man märker något, att man har trott att glassjukan smittar mellan glas beror antagligen på att man har haft hela uppsättningar glas från samma tillverkare, och naturligtvis har de alla haft samma felaktiga sammansättning, det har bara inte märkts samtidigt på glasen. Det går att hindra fortsatt utveckling av glassjukan om man har drabbat glas, men det går inte att återställa drabbat glas i sitt ursprungliga skick. Det är dock ingen fara att ha drabbat glas bredvid friskt glas.

Den vitaktiga beläggning jag har på några glaspjäser är snarare en fråga om modernitet. Mormor diskade nog helt enkelt i diskmaskin, eller med starkt diskmedel någon gång på 1950- eller 1960-talet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar