tisdag 21 oktober 2014

museer i New York

I förra veckan var jag i New York med mamma. I New York finns det ju massor av museer, det är bara så svårt att välja, det blev faktiskt så att i slutändan besökte vi bara 1,5 museum.

Ett museum vi hade bestämt oss för att besöka innan vi åkte var American Indian Museum. Nu visade det sig att det bara var en utställningsfilial till det stora museet i Washington, så vi blev faktiskt lite besvikna när det bara var två utställningar.

Men där hade vi fel.

 Det var visserligen bara ett rum, men vilka föremål. Utställningen täckte in hela Amerika, från sydligaste Chile till Arktis och var även en total blandning av tidsperioder. Varje föremål presenterades, och för många fanns det en spännande historia om personen som ägt eller tillverkat föremålet.









 
 En hövdingdräkt från sent 1700-tal (Östkusten), visar upp en blandning av europeiska influenser, till exempel tyg och snitt på skjortan, med traditionellt hantverk.
 En mask snidad av en hövding på 1960-talet. (Nordvästkusten) Jag kommer inte ihåg vad han hette men han hade gjort mycket för att bevara just sniderierna och rädda traditioner som höll på att försvinna.
 En liten ca 1000 år gammal pipa.
Jag älskar ju käder och det här var en otroligt vacker bröllopsklänning. Hon som bar den var halvindian och bak på väggen fanns flera citat från henne där hon argumenterade för indianernas rättigheter, och hennes rätt att inte behöva använda sitt kristna namn utan sitt traditionella namn..


Det som ändå slog mig, inte bara här utan även när jag var in i några bokaffärer i New York, var att det var svårt att hitta litteratur om indianerna. Det som fanns var i stort sett böcker med titlar som "Everything your teacher told you about Indians was wrong" eller biografier över enskilda hövdingar bland prärieindianerna. Jag letade efter en bra generell bok, eller en bok som handlade om seminolerna och andra stammar nere i sydöstra USA och jag kom hem tomhänt. Det känns också lite tragiskt att i en bokhandel med hylla efter hylla om europeisk historia så hittade jag bara en halv som handlade om Amerikas urbefolkning.

Det andra museet vi råkade ramla in på var New Tenement Museum. Det här var det halva museet vi var på, eftersom vi bara gick in i affären och jag gick och såg en film de visade i en liten filmsal.

Det visade sig att inredningen i huset var intakt från början av 1930-talet och där hade man nu ställt i ordning lägenheter som visade en vanlig familj hos de tre immigrantvågorna som bott på platsen, irländare på 1850-talet, tysk-judar på 1880-talet och italienare på 1910-talet. Det hade varit bostad för väldigt många människor, det hade också legat sweatshops och affärer i det. Enda sättet att få tillträde var att gå med på en guidad tur, men det fanns så många att välja på och eftersom det här egentligen inte var planerat så valde vi bort att gå med. Kommer jag tillbaka till New York ska det här definitivt stå på min lista över platser att besöka. I affären fanns också ett väldigt bra utbud med böcker om invandringen och invandrarna till USA.

måndag 4 augusti 2014

Falu Rödfärg fyller 250 år

I år så firar Falu Rödfärg 250 år, fast ska vi vara ärliga så är det fabriken och inte färgen själv som fyller år. Få färger är väl så förknippade med det svenska kulturlandskapet, i alla fall söder om Hälsingland en bit norrut i landet går det en tydlig gräns där trähusen förblivit gråa. Färgen tillverkas än idag av varp, alltså restmaterialet från gruvbrytningen vid Falu Gruva. Det som sorterades bort för att det var för fattigt på värdefulla mineraler. Själva råmaterialet kallas för rödmull eller järnockra. I takt med att varphögarna vid Falu Gruva ligger utsatta för väder och vind så vittrar de sönder och det bildas ett fint stoftlager av rödmull på varje enskild sten Stenarna tas i in fabriken och stoftet tvättas av, sen får de ligga ytterligare ca 80 år innan de tvättas igen. När det finns tillräckligt mycket stoft, eller slam som det kallas eftersom det mest liknar lervälling, torkas det och bränns. Det är vid bränningen färgen förvandlas från gul till röd och sedan har man det pigment man kan koka rödfärg på.

Det har tillverkats rödfärg av slam ifrån Falu Gruva i alla fall sedan 1500-talet. Johan III befaller på 1570-talet att Stockholm och Åbo slott ska målas röda med "gruffweklij från Kopparberget". Från början var meningen att den röda färgen skulle efterlikna de slott och palats av tegel som fanns nere i Europa, men var man en kung med simpla träslott fick man måla dem istället. De europeiska tegelhusen hade ofta fönster och detaljer i en ljusare sandsten, för att efterlikna detta accentuerades den röda färgen med ljus, senare vit, målarfärg. Därifrån kommer den klassiska kombinationen med en röd stuga med vita knutar.

När själva kopparproduktionen vid Falu Gruva går sämre under 1700-talet börjar man alltmer att se vad det går att göra med de mineraler och ämnen som tas upp ur jorden. Att Falu Rödfärg firar 250-årsjubileum i år beror på att 1764 bestäms att all rödfärgstillverkning ska centraliseras till gruvområdet, och tas över av gruven, och från det året finns det kontinuerliga produktionssiffror för Falu Rödfärg.

Tillverkningen av Falu Rödfärg är den enda industri med koppling till gruvan som finns kvar idag inom StoraEnso, och det fullständiga namnet är fortfarande Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, för det har behållits för att visa kontinuiteten med det gamla bolaget, även sen det slogs ihop med finska Enso.

För den som målar ett hus med Falu Rödfärg kan det vara intressant att veta att det som ligger i burken togs upp ur Falu Gruva för ca 200 år sen, det är alltså ingen snabb produktion det är frågan om, och än idag kontrolleras bränningen endast med hjälp av ögonmått för att få till den rätta faluröda färgen.

Fabriken för Falu Rödfärg, vid Falu Gruva. Dock har fabriken brunnit vid några tillfällen så just de här byggnaderna är från 1970-talet.

söndag 20 juli 2014

20 juli 1944

Idag är det 60 år sen attentatet mot Hitler, där överste von Stauffenberg placerade en bomb under ett konferensbord, för att senare försöka genomföra en statskupp och störta nazistregimen.

För den som inte känner till förloppet så har BBC en bra artikel ute idag. "The German officer who tried to kill Hitler"

Den tyska motståndsrörelsen, och särskilt den militära, är den del av andra världskriget jag är som mest fascinerad av. Den rymmer så otroligt många motsägelser, bara det faktum att de militärer som kunde lägga under sig stora delar av Europa inte klarade av att praktiskt organisera eller genomföra ett attentat. Bomben som exploderade den 20 juli var bara en i en lång rad försök som alla misslyckades av de mest konstiga anledningar, till exempel ändrade tidsscheman och bomber som frös sönder. Det är också något som ger en inblick i de inre konflikter som präglade många, i stort sett alla var tyska nationalister som höll med nazisterna i vissa delar,  de var också konservativa och moraliserande, men någonstans insåg de i alla fall vilken idioti nazismen var. Historien om den militära motståndsrörelsen ger också upphov till väldigt många frågor, vad hade egentligen hänt om de hade lyckats? De allierade hade redan landstigit i Normandie, Sovjetunionen gick inte att stoppa och de var eniga om att det var villkorslös kapitulation som gällde för att få slut på kriget.

Intressant är att många av de efterlevande, eller de få som överlevde nazisternas hämnd på de inblandade, verkar tycka att det var nog ändå bäst att attentatet misslyckades. Hade attentatet och statskuppen lyckats skulle Tyskland i alla fall blivit totalt sönderbombat och fått kapitulera, samtidigt som det hade givit upphov till nya dolkstötslegender och en grogrund för tankar om att hade bara Hitler överlevt så hade de ordnat sig för Tyskland.

Personligen så kommer jag fortfarande ihåg första gången jag hörde talas om det här, det är också ett sånt där minne som visar hur små banala saker kan fastna i minnet, och senare tycker jag de är viktigare. Jag och mina föräldrar var i Berlin 20 juli 1994, alltså på 50-årsdagen. Min far satt och läste en tidning och jag kommer fortfarande ihåg att det var den här bilden på ett stot uppslag
Jag kunde inte själv läsa tyska, så jag frågade vad det var för någonting, och han berättade att det var några som hade försökt döda Hitler. Det var i stort sett allt, men än idag kan jag känna att jag hade velat veta vad som faktiskt stod i artikeln.

Sen kan jag också verkligen rekommendera filmen Valkyria från 2008. Det är en Hollywoodfilm, och en del kan säkert känna sig tveksamma till Tom Cruise i huvudrollen, men det är en strålande film. När jag såg den på bio satt jag och undrade hur det egentligen skulle sluta, fast man verkligen vet vad som hände. Den är betydligt bättre än den tyska filmen Stauffenberg från 2004, jag tror att den filmen också döptes om till Operation Valkyria här i Sverige.

Sommaren 2006 passerade jag i alla fall det som nu heter Stauffenbergstrasse, den gata där de försökte genomföra militärkuppen, det var också tyska arméns överkommando, samt där överste von Stauffenberg och ett antal avrättades redan på natten efteråt. Jag besökte dock inte museet över den tyska motståndsrörelsen, eftersom övriga jag reste med inte alls var intresserade av det.



lördag 28 juni 2014

Skotten i Sarajevo

Idag är det årsdagen av skotten i Sarajevo, det som satte igång det som till slut ledde till första världskriget. En sån här dag är det några personliga saker jag har tänkt på, och som gör att fast jag är född i slutet av 1900-talet ändå kan känna en personlig anknytning till vad som hände för 100 år sen.

Först och främst tänker jag på min morfar. Sommaren 1914 skulle han fylla nio år. När man pratade me honom var man tvungen att specificera vilket krig man menade, och han hade en tendens att oftare tänka på första världskriget om man bara frågade om kriget. Han kom fortfarande ihåg tidningsrubrikerna med Franz Josef. Det han främst berättade om var ändå matbristen. Morfars familj  hade det tufft, men det fanns ändå rika släktingar så de skulle aldrig ha behövt svälta. Han kunde berätta om när han åt upp ett helt fat med risgrynsgröt som hans styvmor ställt undan, och han gjorde det bara för att han var hungrig. Att hans styvmor lät honom komma undan med det visar också vilken fin människa hon var, och att det nog var tack vare henne som morfar ändå överlevde sin barndom.  Min äldsta syster har faktiskt fått namn efter den här styvmodern, så alla styvmödrar är inte onda.

Jag kommer också ihåg när jag och mina föräldrar besökte Theresienstadt någon gång i mitten av 1990-talet. Theresienstadt är kanske mest idag känt för att det användes som "mönsterläger" och visades upp för utländska observatörer som ville se hur judarna behandlades i nazisternas koncentrationsläger. Innan det var ett koncentrationsläger var det dock en arméförläggning och fängelse, och det var här som Gavrilo Princip fängslades, och dog, efter att han dömts för skotten i Sarajevo. Det här var ju innan digitalkameran, och jag vet inte ens om vi tog några bilder där, men jag kommer ihåg just hur liten och mörk cellen var. Det kändes hemskt att tänka sig att en människa satt inspärrad där under större delen av dygnet. Att han dog i fängelse var inte märkligt.


fredag 16 maj 2014

Kvinnliga arbetare vid Falu Gruva

De senaste dagarna har jag försökt verifiera en historia som berättas kring Falu Gruva, att det ska ha funnits en kvinnlig spelstyrare där någon gång under 1800-talet. Spelet var namnet på hela uppfodringsverket, det som hissade saker upp och ner i gruvan. Spelstyraren var den som skötte det hela genom att reglera vattentillsrömningen till vattenhjul och även själva spelhjulen.

Tyvärr verkar det här vara en historia som har fått ett eget liv, jag hittar ingen kvinnlig spelstyrare, däremot så hittar jag en kvinna som har arbetat med andra sysslor i anslutning till spelen. Det tycker jag är nog intressant, särskilt som det verkar vara den enda kvinna som överhuvudtaget har avlönats vid Falu Gruva, för annat arbete än hushållsarbete.

Hennes namn var Maja Swart och hon finns uppskriven i gruvrullan vid flera tillfällen under perioden 1812-1817. Det handlar inte om att hon har haft stadigt arbete, utan hon har arbetat enstaka dagar. De flesta gångerna hon arbetar finns hon uppskriven tillsammans med sin man, men vid flera tillfällen är det bara hon som har arbetet, och mannen inte är nämnd. Typiskt för tiden är att hon avlönas med hälften av mannens lön. Arbetet hon har gjort har varit reparationer på hus på gruvområdet, samt vid spelen. Vid ett tillfälle har hon också arbetat som urtagare under spelstyraren.

Jag får bara så många frågor, och så många funderingar när jag hittar de här få notiserna. Varför är hon den enda kvinnan som vi kan hitta i gruvrullan? Att hon har fått anställning även utan sin man betyder ju också att hon måste haft ett eget värde som arbetare, var hon dugligare än mannen? Vad gjorde hon och hennes man för att försörja sig under större delen av året, eftersom de bara jobbar enstaka dagar vid gruvan?

Många funderingar, jag skulle definitivt vilja veta mer om Maja Swart.

torsdag 9 januari 2014

Sound of Music och barndomsminnen

I veckan så visade SVT en version av Sound of Music, vilket väckte en hel del banrdomsminnen. När jag var yngre stannade familjen vid flera tillfällen till i den lilla staden Schluderns i norra Italien. Schluderns ligger i Vinschgau i Sydtyrolen och är alltså del av de tysktalande områden som från början var österrikiska, men blev italienska efter första världskriget.

Nåväl, över Schluderns tronar en magnifik medeltida borg, kallad Churburg. Något som var extra spännande var att Churburg ägs, och bebos, av familjen von Trapp. Jag älskade filmen Sound of Music som liten, och naturligtvis kopplade jag familjen von Trapp i filmen, med familjen som bodde på Churburg. Att alperna runt omkring är som gjorda för att att springa runt och sjunga på gjorde det inte sämre.

Dessvärre blev jag grymt besviken när jag några år senare fick veta att det inte var samma familj. Familen von Trapp i Schluderns är gammal, grevlig österrikisk adel, medan familjen vars historia berättas i Sound of Music bara hade varit adlig i två generationer när de lämnade Österrike. Dessutom kom den familjen faktiskt ifrån nuvarande Slovenien, och var faktiskt italienska medborgare. Så mina idéer om hur de vandrade över bergen till Italien stämde inte, däremot tog de tåget och reste in med sina italienska pass. Ibland är fantasi och egna slutledningar roligare än sanningen.

Själva Churburg är en av de vackraste medeltidsborgar jag har varit inne i. Den har aldrig förstörts i krig eller brunnit, så den är väldigt välbevarad. Jag har gått med på en guidad visning där en gång, och kommer framförallt ihåg de otroliga bonaderna och salarna med riddarrustningar.

Churburg ovanför Schluderns



måndag 6 januari 2014

Spetsar med spets

Jag har hållit på och gått igenom mina lådor med gamla spetsar. Det är örngott och lakan med spetsar i kanterna, såväl som upprullade spetsband. Jag har fått dem av mamma och de kommer i sin tur antingen från min gammelfarmor eller min morfars faster. Det här fick mig att vilja kolla upp lite om historien bakom spetsarna.

Åldern på mina spetsar ligger troligen på någon gång kring början av 1900-talet och de är handgjorda. Jag är inte någon expert på textilier och spetsar, men eftersom jag vet att min syster vid något tillfälle hade en ärvd knyppeldyna så kan jag nog chansa på att många av spetsarna är knypplade på den.

Spets är egentligen ett tunt genombrutet tyg. Spets har tillverkats sen antiken, men det var på 1500-talet som spetstillverkningen tog verklig fart i Europa. En utveckling som skedde just på den här tiden var tekniken att knyppla spetsar. I Sverige har det knypplats sedan 1700-talet. Knyppling går till som så att man arbetar på en knyppeldyna, där har man ett antal pinnar med tråd upprullad. Sedan gäller det att förflytta pinnarna med tråd och på det sättet skapas själva spetsen.

I Sverige har traditionen med knyppling varit stark i Östergötland, i Siljanstrakten och i Skåne. För den som vill fördjupa sig, särskilt i Dalknypplingen, är Ottilia Adelborg-museet i Gagnet värt ett besök.

Tea gown, Metropolitan Museum of Art
I och med industrialiseringen så försvann stora delar av den hantverksmässiga tillverkningen av spets. Det ledde i och för sig också till att det blev möjligt att framställa helt andra kvantiteter med spetsar än tidigare, vilket satte sig på modet. Framförallt sent 1800-tal exploderade i mängden spets på klännigar, morgonrockar och blusar. om vi då går tillbaka till de spetsar jag hittade är de ändå från samma tid när kläderna exploderade i maskintillverkad spets. Det har antagligen att göra med att det är just sängkläder som finns kvar. De handgjorda spetsarna flyttades helt enkelt från kläder, med undantag för folkdräkter, till hushållstextilier.